Denna veckan har varit intensiv för att vara mig...

Var på Mary Poppins och Parneviks Gubbröra (som var roligare än vad jag trodde) och så har vi firat min sambos svärmor som fyllde 65.

I övrigt är jag trött och har skrivkramp... har jobbat med att få ihop ett bra inlägg om mina kontra andras åsikter om viktoperationer. Men det får ligga till sig i huvudet en stund till...

Ångest med stort Å, så har dagen börjat.

Min sambo är på jobbet, och kommer inte komma hem förrän klockan är närmare 23. Tanken på att vara ensam alla de här timmarna får det att värka inom mig. Mina armar blir tunga och det drar i dem, ungefär som om nervbanorna i dem vore för korta. Huvudet bultar, hela kroppen blir alldeles öm och känns som ett gigantiskt blåmärke.

Jag känner mig desperat, och mitt i allt ringer min mamma. Bubbliga mamma som vill gå på konsert med Carl-Johan Vallgren. Och jag bara orkar inte, är snäll letar reda på vad hon behöver veta. Men jag orkar egentligen inte...

Vinstpengarna från gårdagen bränner i fickan, vill bara ta på mig kläderna, och ta första bästa vagn till bingohallen. Glömma allt, bara finnas här och nu och Gustav 54- femma fyra.... 

Jag har i alla fall gett sambon tusen kronor, men jag har ju 970 kvar...

Alla argument mitt huvud kan tänkas hitta på hittar samma huvud på motargument till.

Står bara inte ut med den här smärtan, min terapeut säger att jag ska bara låta den vara, se den och acceptera den utan att försöka fly. Men hur i hela världen ska jag orka bära den, när det känns som att jag är på väg att gå under. När det känns som att hela mitt inre ska explodera och gå sönder i miljontals små små bitar.

Tror jag får försöka med skjuta-upp-strategin, jag får inte åka någonstans innan jag har tvättat en maskin tvätt och hängt upp den. Jag får inte åka någonstans innan jag har duschat, jag får inte åka någonstans innan jag har ätit lunch, jag får inte åka någonstans innan jag har sorterat in minst 2 kassar med ren tvätt, jag får inte åka någonstans innan jag har diskat, jag får inte åka någonstans innan jag har  ja vadå....   om jag hittar sysselsättning tillräckligt länge så kommer det till slut bli så sent att det känns meningslöst att åka.  Jag har ägnat ett liv åt att lura mig själv, men jag trodde aldrig att man kunde använda sig av det till ett gott syfte...

Världens segaste söndag, har inte gjort någonting, bara suttit framför TV:n.  Flera timmar har jag ägnat åt Top model, och det är inte slut ännu. Ska se reprisen från i onsdags av Top model 11 om ca 40 minuter.  Ibland är det så skönt att titta på ett TV-program där man inte behöver använda en enda hjärncell.

Jag har märkt att jag har ett behov ibland av att koppla bort allt. Jag flyr från det som är jobbigt. Det enklaste sättet att hantera ångesten är att göra nåt som antingen är monotont eller som på annat sätt får en att stänga av hjärnan. Men bara för att det är det enklaste så betyder det ju inte att det är det bästa. Innan fick jag samma effekt av att äta massor med godis och kakor, men sen jag fått min lilla magsäck så har jag fått lära mig att hitta andra lösningar.  Jag förstår verkligen dem som varnar för att man kan gå ifrån att vara matmissbrukare till att bli alkoholist eller narkoman.  Tack och lov känner jag inte något större sug efter alkohol, visst jag är inte nykterist, men jag är inte så road av att dricka mig berusad. Är glad och nöjd med ett glas vin eller två.

Men jag ligger definitivt i farozonen för att bli spelmissbrukare, om jag inte redan kan klassas som det. Nåväl, eftersom jag numera inte har någon inkomst överhuvudtaget, utan helt och hållet tvingas leva på min sambos inkomst, så tillåter mitt samvete mig inte att spela bort några större summor. Vi har det helt ok finansiellt om jag inte spelar, och jag vill inte spä på mina skuldkänslor över att leva på honom genom att förvärra situationen ytterligare...

Så jag tittar på meningslösa tv-program, läser substanslösa böcker eller jagar "badgar" på Pogo. Pogo är en otrolig källa till meningslöst tidsfördriv som får en att stänga av.... 

Har en mycket speciell anledning till att jag behöver stänga av idag. Imorgon ska jag på en liten lunchträff med andra som gjort en viktoperation. Och eftersom min sambo jobbar kvällsskift så måste jag ta mig hem på egen hand med kollektivtrafiken, vi har inte råd med taxi. Så det är två situationer som är extremt ångestfyllda för mig. Det är mer än 1 år sedan jag åkte hem själv med kollektivtrafiken, av två anledningar dels bor vi på en kulle och när jag var som tyngst så orkade jag inte gå upp för backen och dels så är jag skräckslagen inför tanken att gå ensam i vårt bostadsområde...  

Se där redan ett uppslag till morgondagens inlägg... det och att det är vägdag imorgon och jag blir förvånad om jag gått ner ett enda gram...

Så vem är jag mer då förutom det som står i min presentation?

Jag är sambo, vilket jag varit i 4 år. Vi hade varit ihop i 5 år den 10 januari i år.

Jag är kattägare till 2 kastrerade hankatter som tillför otroligt mycket till mitt liv på gott och ont.

Jag gillar att läsa böcker, i flera olika genrer. Jag är bra på att samla på mig böcker, men har varit tvungen att skapa ett nytt system i min bokhylla. Jag har satt små röda och gröna klisterlappar på alla böcker jag inte har läst ännu, för att jag ska inse att jag behöver inte köpa den där boken. I alla fall inte än...  Färgen på klisterlappen har ingen särskild betydelse, det är bara lättare att se vilka böcker med rött omslag jag inte läst om det sitter gröna klisterlappar på dem.

Jag är periodare...  nej jag har inte problem med vare sig alkohol eller droger. Men jag har tendenser att göra allt i mitt liv i perioder. För en tid sen var jag inne i en handarbetesperiod, just nu är jag inne i en läsa-böcker-period...  Samma sak med pålägg, just nu är det keso som gäller med olika variationer.

Annars är jag väl en helt vanlig tjej med social fobi, gräspollenallergi och ångestproblematik. Jag är dock glad att säga att jag numera slipper lägga till suicidal till listan...