Världens segaste söndag, har inte gjort någonting, bara suttit framför TV:n.  Flera timmar har jag ägnat åt Top model, och det är inte slut ännu. Ska se reprisen från i onsdags av Top model 11 om ca 40 minuter.  Ibland är det så skönt att titta på ett TV-program där man inte behöver använda en enda hjärncell.

Jag har märkt att jag har ett behov ibland av att koppla bort allt. Jag flyr från det som är jobbigt. Det enklaste sättet att hantera ångesten är att göra nåt som antingen är monotont eller som på annat sätt får en att stänga av hjärnan. Men bara för att det är det enklaste så betyder det ju inte att det är det bästa. Innan fick jag samma effekt av att äta massor med godis och kakor, men sen jag fått min lilla magsäck så har jag fått lära mig att hitta andra lösningar.  Jag förstår verkligen dem som varnar för att man kan gå ifrån att vara matmissbrukare till att bli alkoholist eller narkoman.  Tack och lov känner jag inte något större sug efter alkohol, visst jag är inte nykterist, men jag är inte så road av att dricka mig berusad. Är glad och nöjd med ett glas vin eller två.

Men jag ligger definitivt i farozonen för att bli spelmissbrukare, om jag inte redan kan klassas som det. Nåväl, eftersom jag numera inte har någon inkomst överhuvudtaget, utan helt och hållet tvingas leva på min sambos inkomst, så tillåter mitt samvete mig inte att spela bort några större summor. Vi har det helt ok finansiellt om jag inte spelar, och jag vill inte spä på mina skuldkänslor över att leva på honom genom att förvärra situationen ytterligare...

Så jag tittar på meningslösa tv-program, läser substanslösa böcker eller jagar "badgar" på Pogo. Pogo är en otrolig källa till meningslöst tidsfördriv som får en att stänga av.... 

Har en mycket speciell anledning till att jag behöver stänga av idag. Imorgon ska jag på en liten lunchträff med andra som gjort en viktoperation. Och eftersom min sambo jobbar kvällsskift så måste jag ta mig hem på egen hand med kollektivtrafiken, vi har inte råd med taxi. Så det är två situationer som är extremt ångestfyllda för mig. Det är mer än 1 år sedan jag åkte hem själv med kollektivtrafiken, av två anledningar dels bor vi på en kulle och när jag var som tyngst så orkade jag inte gå upp för backen och dels så är jag skräckslagen inför tanken att gå ensam i vårt bostadsområde...  

Se där redan ett uppslag till morgondagens inlägg... det och att det är vägdag imorgon och jag blir förvånad om jag gått ner ett enda gram...