Ångest med stort Å, så har dagen börjat.

Min sambo är på jobbet, och kommer inte komma hem förrän klockan är närmare 23. Tanken på att vara ensam alla de här timmarna får det att värka inom mig. Mina armar blir tunga och det drar i dem, ungefär som om nervbanorna i dem vore för korta. Huvudet bultar, hela kroppen blir alldeles öm och känns som ett gigantiskt blåmärke.

Jag känner mig desperat, och mitt i allt ringer min mamma. Bubbliga mamma som vill gå på konsert med Carl-Johan Vallgren. Och jag bara orkar inte, är snäll letar reda på vad hon behöver veta. Men jag orkar egentligen inte...

Vinstpengarna från gårdagen bränner i fickan, vill bara ta på mig kläderna, och ta första bästa vagn till bingohallen. Glömma allt, bara finnas här och nu och Gustav 54- femma fyra.... 

Jag har i alla fall gett sambon tusen kronor, men jag har ju 970 kvar...

Alla argument mitt huvud kan tänkas hitta på hittar samma huvud på motargument till.

Står bara inte ut med den här smärtan, min terapeut säger att jag ska bara låta den vara, se den och acceptera den utan att försöka fly. Men hur i hela världen ska jag orka bära den, när det känns som att jag är på väg att gå under. När det känns som att hela mitt inre ska explodera och gå sönder i miljontals små små bitar.

Tror jag får försöka med skjuta-upp-strategin, jag får inte åka någonstans innan jag har tvättat en maskin tvätt och hängt upp den. Jag får inte åka någonstans innan jag har duschat, jag får inte åka någonstans innan jag har ätit lunch, jag får inte åka någonstans innan jag har sorterat in minst 2 kassar med ren tvätt, jag får inte åka någonstans innan jag har diskat, jag får inte åka någonstans innan jag har  ja vadå....   om jag hittar sysselsättning tillräckligt länge så kommer det till slut bli så sent att det känns meningslöst att åka.  Jag har ägnat ett liv åt att lura mig själv, men jag trodde aldrig att man kunde använda sig av det till ett gott syfte...

håhåjaja, denna veckan visade vågen +0,7 kg.

Det är tröttsamt, men jag inser att nu är det dags att ta tag ordentligt i motionen. Nu har jag kommit till den fasen att jag måste börja kämpa för varje kilo.

Börjar ångra att jag sagt att jag inte vill ha steg 2 av operationen förrän till hösten. Bör nog ringa till sjuksköterskan på avdelningen och säga till att det börjar gå trögt. Vet inte riktigt vad min kirurg har satt för villkor för steg 2, så jag får väl fråga...

I övrigt har dagen varit fylld av ångest, var på träffen med de viktopererade. Vilket var trevligt men en nervpärs, för jag hade trott att en tjej jag känner skulle vara där. Men hon fick ge återbud i sista minuten. Så det var idel nya ansikten, men det gick bra.

Jag orkade dock inte ta tag den ångest som kom när jag skulle åka hem, så jag valde att åka till en bingohall istället. Jag spelar för att lindra min ångest, inte bra jag vet. Men det gick rätt bra ändå idag, kom dit med 300 kr och åkte därifrån med nästan 2000.