Är ensam hemma, och mår skit. Jag avskyr att vara vaken på dagarna och bli påmind om och om igen om att jag är ensam och isolerad. För jag är dubbelt så isolerad under dagtid som kvällstid. På dagarna så jobbar alla jag känner, ingen är hemma, så det finns ingen att prata eller umgås med...

Alla destruktiva tankar föds under de timmar jag är helt isolerad...

Jag har dessutom från och med idag bestämt mig för att inte äta något som innehåller socker eller sötningsmedel under de närmaste 3 veckorna. För jag får så mycket impulser att äta sött, framförallt när jag mår dåligt.. och jag har insett att det egentligen inte är det jag vill ha. Det hjälper inte ens för stunden längre. Så det är lika väl att stryka det från vad jag stoppar i mig helt och hållet, så kanske den impulser försvinner.

Istället blir impulsen att åka till bingohallen desto starkare. Gör allt jag kan för att låta bli.

Längtar efter att bli sedd, och jag blir sedd i bingohallen. Folk hejar på mig, känner igen mig, frågar efter min sambo...  och jag känner mig som en människa. Sedan ett par år tillbaka är det mer den mänskliga kontakten än spelet som lockar mig... det och att man får röka inomhus. Det är det enda stället jag kan göra det på. Hemma väljer jag att avstå för min sambos skull (han är icke-rökare) och hos min sambos mor väljer jag av moraliska skäl att avstå eftersom jag inte vill uppmuntra henne att röka mera. Hon har svår KOL och jag vill inte bidra till att det blir värre.

Känner mig ensam, ledsen och övergiven... och förstår inte hur jag ska stå ut till min sambo kommer hem...